Ibland kan man känna sig lite ledsen över hur historiska artefakter hanteras. I första boken i serien om Linköpings historia kan man läsa…

Överhuvudtaget har östgötarna farit hårt fram med sina runmonument. Som ett exempel från Linköpingsbygden på hur det kunde gå till, skall jag återge några rader ur en till Vitterhetsakademien insänd reseberättelse av P. A. Säve. Han kom, som alldeles nyutnämnd Antiquitets-Intendent, den 13 juli år 1861 till Gistads kyrka, som “just då .. höll på att nybyggas”. Han antecknar vidare, att “det allra mesta af murarna redan var nedrifvet” och tillägger: “Vid kyrkans rifning (mars 1861) fanns i N. Va hörnet af hennes grund en Runsten, omkring 4 aln. 12 tum lång och 1:12 i fyrkant samt en ungefär 2 aln. lång rad av runor, så tydliga, att, då stenen vardt sönderslagen, ‘apterad’, finhuggen och i skiljda delar inlagd i grunden af det nya tornets begge vestra hörn, ett barn på en af de smärre bitarne lätt kunde läsa det som deraf blef uppskrifvet; — således hade en afskrift väl kunnat göras före förstöringen.”

Därmed gick socknens enda runsten förlorad. Och dessutom Gistads vackra gamla kyrka.
——————–
Förutom citaten från P. A. Säve är texten skriven av Sven B. F. Jansson. Bokserien om Linköpings historia utgavs 1976

Mer om stenen kan ses här. (Observation 2024-01-08: Länken fungerar inte. Den pekar in till Svenska Kyrkan Åkerbo församling. Svenska Kyrkan blev utsatt för en IT-attack i slutet av 2023. Troligen beror problemet på detta. Länken får stå kvar tills vidare i förhoppning om att Svenska Kyrkan kan återställa sin webbplats.)