(Repris på inlägg i Facebookgruppen “Gistad Hembygdsförening”)
Den 22/7 2020 såg jag en äldre man som vandrade in på tomten till Källtorp. Jag gick ut och pratade med honom. Det visade sig att han hade bott i Källtorp som barn.
Mannen heter Bengt Rehn, numera boende i Linköping. Han stannade till vid sitt barndoms hem i väntan på att Åke Fyhr skulle bli klar med skärpningen av knivar, som Bengt lämnat in. Jag bjöd in honom till en “sittning” på altanen för att få veta lite mera om förhållandena. De spridda fakta som kom fram var…
Han bodde i Källtorp, hos sina morföräldrar, 1940-44. Morföräldrarna var statare åt prästgårdsarrendatorn. Bengt bodde med morföräldrarna för modern var ensamstående och hade inte möjlighet att ta hand om honom. För att klara uppehället hade de höns, en “hushållsgris” och kaniner. Bengt brukade plocka ekollon, som mat till kaninerna, i stora ekbacken vid prästgårdsladugården. När han var 13 år “jobbade” han som stalldräng åt Prästgår’n. De hade fyra (eller var det fem?) hästar.
När Bengt bodde i Källtorp fanns det en väldigt liten och primitiv jordkällare i sluttningen bakom, “rätt ut från köksfönstret”. Bengt hade också ett eget odlingsland nedanför stora stenen vid huset.
Vintern 1942 var ruskigt kall. Arrendatorn, som hette Eklöv, var “sparsam” med vedtillgången. Han tyckte att de kunde plocka kvistar och vedpinnar i skogen, tvärs över vägen, för att ha till bränsle. Det förslog inte långt, och i februari var det nog inte plusgrader i huset någon gång när de vaknade på morgonen. Vattnet som de hade stående inne var alltid fruset om morgnarna.
När Bengt var barn fanns det en badplats i Kumlaån, rakt nedanför Harstad.
– “Där var det alltid fullt av ungar när det var fint väder. Vi brukade kasta lera på varann också.”
På översidan av vägen, mitt mellan oss och “tant Greta” fanns det en fin källåder, där det rann vatten. Dock hade Bengt inget minne av jordkällaren, av vilken det finns lämningar en bit upp i sluttningen där.
Bengt gifte sig i Prästgården 1948 och flyttade till Ugglebo, där han och hustrun hyrde ett rum.
– “Då kunde vi sitta och meta kräftor i Kumlaån rätt ut genom fönstret. Vi kunde få en fyra-fem stycken på en kväll om vi hade tur. Jag tror nästan att ån måste ha ändrat bana sedan dess, för jag tycker mig minnas att den då passerade alldeles vid stenfoten på huset. De som har huset nu har gjort det så alldeles fint.”
Kommentar av mig: Om vi antar att Bengt var 13 år 1940 så är han 93 2020, vilket verkar rimligt med tanke på utseende och uppträdande.