En egengjord sammanställning över befolkningsutvecklingen i Gistad
En icke helt vetenskaplig insamling av olika uppgifter kring befolkningsutvecklingen i Gistad, som insamlats från olika källor. Ibland anges ett betydligt lägre invånarantal, men då har man bara tagit med själva samhället. Det gjordes även en prognos utifrån de invånare som bodde i Gistad 2015. Då var bedömningen att utvecklingen skulle vara ungefär som i tabellen nedan.

 

 

FÖLJANDE STYCKE ÄR FRÅN CORREN I DECEMBER 2003…

Mycket är av storlek mindre

Tage Häll som är av gammal knektsläkt gillar att cykla på bygden och gör så även denna eftermiddag, då solen står lågt över slätten.Matbutiken, som är ett ovanligt inslag i en liten by som Gistad, drar folk men den har allvarlig konkurrens av Eva på Porfyrvägen 10.

I norrländska byar brukar det bara bo ett par hundra invånare. Gistad spelar i samma division. Här bor 289 personer (inne i själva samhället). Och fler lär det inte bli, enligt prognoserna från Linköpings kommun, som inte visar på någon folkökning.

— Ja, på tio år har det inte hänt mycket. Men det går bra här i snusboden ändå, säger handlaren Peter Johnsson.

Han står där bland saffranspaket och julstjärnor och frysdiskar och säger att visst, butiken är större än en kiosk men den passar ändå att kallas för snusboden.

I tio år har Peter varit handlaren i samhället och även om han inte bor i Gistad, utan någon mil därifrån, är han en kändis för invånarna. Han, och personalen Maud Halleröd och Angela Wulcan.

De flesta pendlar

I Gistad är mycket av storlek mindre, inte bara befolkningen och butiken utan även antalet bostäder, 119 stycken totalt (i själva samhället), och arbetstillfällena. De flesta arbetsföra pendlar ut från samhället till jobb annorstädes.

Det är väl därför som samhället ligger där ganska tyst och stilla nu i den låga eftermiddagssolen, som slickar husen i trädgårdarna där blossande röda vinteräpplen hänger kvar efter lövfällningen och blir mat åt redan hungriga småfåglar.

En av de få som jobbar i Gistad är frisören Gerd Igelström. Men i dag finns hon inte i salongen utan dyker upp i affären. Gerd driver sedan 34 år frisersalongen med ljusskylten som borde bli K-märkt. Kollegan är systern Anette Helmersson, som nu är kvar på servicehuset och klipper; vissa dagar flyttar verksamheten ut till kunderna.

Omöjligt att busa

Bort från affären i riktning mot kyrkan cyklar Tage Häll hemåt. Tage, av gammal knektsläkt, har varit mycket aktiv med jakt och fiske förr men nu vill knäna inte vara med längre. Cykla går bra. Och fortfarande stiger han upp tidigt, tidigt; kvart över tre kommer tidningen och då är Tage uppe och läser. Sen går han tillbaka till sängen ett par timmar.

Tages far och farfar bodde i Gistad, Tage är född här och gick i skola invid kyrkan. Då bodde familjen närmare kyrkan.

— På vägen hem kunde man inte busa för det var alltid någon som såg en, minns han.

I dag finns ingen skola i Gistad. Nere vid hållplatsen vid stora vägen stannar bussen mot Finspång för att släppa av några av ortens ungdomar som fullgjort sin skoldag i Linghem.

Mammamiddag

Ett stenkast därifrån, i trädgården på Porfyrvägen 10, står fyra barnvagnar prydligt parkerade. Inne i huset råder mindre prydlighet.

I köket sitter husägarinna Eva Kjellberg och väninnorna Sussie Hagald, Ulrika Åslund och Petra Almerén som gungar, vaktar och ammar barn. På övervåningen pysslar de små barnens lite äldre syskon med ljusstaketillverkning.

Onsdagar hålls mammaträffar, den här gången var det Evas tur och mat har intagits. I träffarnas begynnelse var det fika som gällde men nu har alla hetsat varandra till att laga mer och bättre och nu serveras både middag och efterrätt.

Eva är den pyssliga fixande av de fyra förklarar Ulrika och visar pepparkakor med allas namn som Eva gjort.

Här sitter alltså de som står för återväxten i Gistad.

— Fast Sussie ska flytta till stan så hon sviker oss, säger Petra.

Äntligen egen turbin

Någon som liksom Tage stannat i bygden är Leif Johansson som finns vid Kumla Kvarn, på andra sidan vägen mot Herrbeta by. Leif är tredje generationens ägare till kvarnen, uppförd 1727, och sågen.

Leif lämnar sågbandet med den gigantiska stocken, tar ur öronpropparna och visar sitt storslagna inköp: En turbin som ger honom den ström han behöver i kvarnbyggnaden.

— I femton år har jag väl funderat på det där köpet, säger Leif eftertänksamt.

Kumlaåns vatten samlas blankt och stilla i dammen ovanför det vita kvarnhuset och forsar sedan ned.

— Här har man sprungit på barnsben, säger Leif.

En förbjuden och därmed spännande plats för barn.