Min kära släkt genom fyra seklen

Min första enligt kyrkoböckerna kände anfader var Bonden Hendrik Olofsson född i en gård i Örtomta, som hette Ladugården år 1635. Han blev 89 år gammal.

Hans dotter Elin Hindriktsson född på samma gård år 1674, blev 77 år gammal.

Hennes son Lars Abrahamsson född i Mossänder år 1712.

Hans dotter Elin Larsdotter född i Mossänder år 1732, död på samma gård år 1792.

Hennes son Anders Andersson född i Mossänder 1774,

hans dotter Anna-Stina född i Harstad 1807.

Hennes son Jonas Fredrik född i Harstad 1844,

hans son Karl Axel född i Markeby 1887.

Hans dotter Anna Greta född i Markeby 1924,

Hennes son Karl Bertil född i Markeby 1950 och dotter Ingrid 1953.

Var det en Guds ängel?

4 mars 1903 skulle en gammal bekant till min far flytta från Brånnestad till Bohus. På landet var det vanligt att grannarna skulle hjälpa varandra, så även nu. Alltså skickades jag med ett par oxar, vanligt på den tiden. Lastbilar fanns inte. Då jag kom fram var flera dylika ekipage komna. Lastning och kaffedrickning tog en rundlig tid. Marsdagen var kylig, oxarna blev frusna, när vi skulle fara var någon före mig, och det bar av i gott trav. I brådskan hann jag ej upp på lasset, följaktigt kunde jag ej hålla in de ystra djuren. Framkomna till nästa ställe tog de vägen förbi, lasset stjälpte och jag hamnade 10 cm framför de hundratals kg tunga lådorna och låren oskadd. Tänk, oxarna nyss så ystra stannade. Vem höll dem.

Ohjälpligt slarv.

År 1916 på hösten, jag skulle plöja i Torpängen som så många gånger förr. Bron över bäcken var av tvåtumsplank på fullt bärkraftiga under stockar. En del plankor var dock behäftade med vankant, inga överslag funnes vid sidorna. Av gammal vana brukade det gå lätt och ledigt att komma över utan mankemang. Denna dag regnade det lite grann varför plankorna var hala. Genom en olycklig tillfällighet trampade båda oxarna på samma kant av samma planka, följden blev att bägge oxarna blev hängande med alla fyra bakbenen genom bron.

Nu var goda råd dyra, hur skulle jag bära mig åt? Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Den store soldaten Hägg som det året arrenderade Nybo höll just på att tröska och han var vänlig nog, trots brådskan, tog sina karlar med och efter stor ansträngning kom oxarna lyckligtvis upp, utan skavanker. Vem som ögonblickligen justerade torpängsbron så var det jag.

En sorglig händelse timade 1932

Den härliga källa som grävdes 1917 och försåg både ladugård och hushåll med härligt vatten, täcktes ej och inhägnades var dåligt. Men synden straffar sig själv och varden ytterligare bestraffad. 1932 på våren släpptes en stor kviga ut för motion. Ladugårdskarlen fäste sig ej för kvigorna på två timmar, därefter skulle hon in men syntes ej till. Marsch ända bort till Marstand, men ej heller där fanns någon kviga. Jag uppmärksammades på försvinnandet och anade det värsta, ned till källan och o fasa mina värsta aningar besannades. I den djupa källan sam det arma djuret i det iskalla vattnet, kanske hon varit där ett par timmar.

Men hur få upp det ännu levande men frusna djuret. Ringning åt höger och åt vänster åt alla håll. Och snälla grannar kom villigt, och med omänsklig möda kom hon äntligen upp, mera död än levande. Jag måste sticka henne, men blodet var för kallt och rann mycket dåligt. Ringning till Valentin Ljung, kom som en kula och in till slakthuset. Hon hade självdött trodde de, jag fick 20 kr för djuret. Kon var värd 300 kr. transporten kostade 15 kr.

Så lägges grunden till en förmögenhet.

Egendomlig händelse kunde gott illa. Slutade lyckligt.

1940 i mars månad skulle jag åka bort med en ko till Oppreva. Stuvade in som vanligt i en kalvbur som placerats på en ganska hög fjädervagn med ett täcke över, allting var i ordning trodde jag, ett rep eller två över ryggen mitt över buren och situationen hade varit räddad. Som vanligt lyste repen naturligtvis med sin frånvaro. Kommen fyrahundra meter väster om (ett gårdsnamn som ej kan utläsas) blev väntan för lång och med ett elegant hopp gled hon över den höga buren och hamnade efter ett tvåmeters fall på landsvägen och begav sig i raskt trav mot hemorten.”Bilar var lyckligtvis sällsynta ”. Hur skulle jag göra? Son kunde jag ej fånga, hästen kunde jag ej lämna på vägen. I rask trav bar det av mot Överby där träffar jag nämndeman David Andersson och beklagade min situation för honom. Raskt in i stallet med hästen och så i språngmarsch efter son som inte hunnit så långt, där järnvägen går över landsvägen.( Den nya vägen var ännu inte byggd.) Hade han vänligen funnit något intressant, varför han gärna uppehöll sig där en timme. När vi uppträdde på arenan hade hon inget att invända, utan följde villigt med till sin bur som var placerad på en avsats, varifrån den kunde halas upp på vagnen.

Buren surrades ordentligt. Fram med hästen och efter många hjärtliga tack för hjälpen kunde resan fortsätta utan missöden. En dryg timme försenad.

Vi skriver 1910

En ruggig kall morgon i mars kl 4:00 när vi ligger i vår ljuva säng, hör vi plötsligt ett häftigt knackande på dörren. Vi frågade yrvaket ”va ä dä va ä dä”? det var Andersson i Lillgården som kom. ”Kom upp kom upp” för Guds skull. En gubbe från Kimstad med häst och gigg har i fyllan och villan styrt sin häst i utloppsgraven från brokrönet. Jag tror att hästen har brutit benen av sig, han kan inte röra sig. Kom med ett par oxar och kedjor, så att vi kan få upp både den stackars hästen och giggen. Jag kom så fort jag kunde. Att få upp den lilla hästen och giggen var en lätt sak. Men hästen kunde inte gå. Den måste slaktas.

En olycka för en granne

En ljuvlig sommardag 1908 kommer Simon Larsson Nygård ”då 10 år” springande allt vad benen förmådde upp till mellangården och bad att få två á tre karlar till hjälp. En ko hade hasat baklänges i den lilla stensatta källa på västra sidan om Marstrandsvägen, som fylldes men ännu syns. Källan var dock inte djupare än när den lilla kon stod på bottnen med bakbenen, räckte huvudet och hals över vattnet. Vi blev så småningom fyra fem stycken och efter en stunds besvär med rep, halade vi ganska lätt den lilla kossan upp på det torra. Men kon hade ådragit sig en ryggskada, varför hon gärna inte kunde gå själv. Med hjälp av rep och selgjord vävunder buk och bröst gick kon dock ytterst varligt hen till Nygård. Slakt var oundvikligt. Vi blev bjudna på gott kaffe.

Brusell en man,ett original.

Han vandrade vägarna fram ett 20-tal år, omkring sekelskiftet. Ursprungligen ämnad att gå den lärda vägen, stod honom emellertid inte nerverna honom bi. En obeskrivlig vandringslust drev honom trots böner, stundom ut på vägarna kring Linköping, ” där han hade sina föräldrar och släkt”, flera mil åt alla håll. Brusell hatade hela kläder, fick han en ny kostym rev han ögonblickligen sönder den. han älskade att bära en massa skrotjärn av vidunderliga modeller. Kan var bra att ha, uttryckte han sig ofta men aldrig i ond avsikt. Han ville aldrig någon människa ont. Hans största nöje var att kläda ut sig på det vidunderligaste sätt, ofta såg man honom med en margarinlåda på ena foten och en galosch på den andra. Byxor besvärades han sig aldrig med, en gammal tjock gödningsämnessäck uppsprättas i ett tiotal våder fastbundna med ett rep om midjan. Om bröst och ryggen hade han ofta en gammal avig rock sönderskuren i de mest vidunderliga fasoner. Som huvudbonad trivdes han väl med en stormhatt på vilken han placerade en knektmössa som ovan pryddes med en studentmössa.

Det sades att han var konstnär på fiol, när undertecknad hörde honom en gång spela, lät det absolut ingenting. En gång höll han i sin oskuld på att skrämma livet ur mig. Jag skulle åka till Norrköping med en kalv en månljus natt. Kommen till luffarbacken i Norsholm blev jag varse ett stort lakan fladdrande för vinden, tog nästan hela vägen i anspråk, samtidigt klirrande av något järn mot vägen. Hjärtat i halsgropen en vansinnig var min första tanke, han vräker hästvagn och kalv i diket. Hur skulle jag klara denna situation. Tömmarna och piskan hålls i larmberedskap. God fart, så mycket hästen var villig att prestera. Efter två minuter var föremålet passerat, under tiden upptäckte jag Brusell. Det var åter frid och fröjd i den vackra månljusnatten.

En unik händelse timade i juli månad 1898 i Markeby

En luftballong kom så sakta i den härliga sommarkvällen med förlig vind från Linköping.

När den passerat Törnevalla sänkte den sig allt mer och mer, snuddar vid grantopparna i Kumla hage, svävade från allt mindre höjd över Marstrand och hamnar mjukt och behagligt vid Nygård. Av hjälpsamma ortsbor transporterades farkosten till Gistad station för vidare transport till Linköping. Av då i Markeby boende 100 personer finnes denna dag endast 2 personer kvar Markeby den 5 mars 1955

Så var det när seklet var ungt

När jag tänker tillbaka 50 år var det mycket som var olika mot nu. Jordbruket har rationaliserats avsevärt. Vid sekelskiftet fanns 78-80 par oxar i Gistad. Alla tyngre göromål utfördes med oxar. All tröskan på små och medelstora gårdar utfördes med körtröskverk dragna av 2 par oxar. Rensningen av säden tog nästan lika lång tid som trösken, utfördes med hämtrissel och handdragna vannor. Lokomobilen började ju komma så småningom med tillhörande stora självrensande tröskverk, på större gårdar, många trodde att det var ett av världens sju underverk.

Radsåningsmaskinen började komma vid denna tid, slåttermaskin fanns en och annan. Självavläggaren, självbindare för att inte tala om skördetröskan lyste ännu länge med sin frånvaro. All säd skars för hand och bands. Men tjänstefolk var det ingen brist på, så det gick nog då också fast det var arbetsamt.

Hembiträde kallades då pigor kunde man få hur många som helst för 125-150 kr. om året plus fritt vivre, de manliga kallades drängar kostade kanske 25-50 kr. mera. Arbetstiden varade från 6:30 –20:00 med två timmars uppehåll för måltidraster, förmiddagskaffe förekom ej, ej heller fria lördagseftermiddagar. Det mesta av åkerjorden var ännu ej täckdikad utan bestod av smala åkrar med öppna diken emellan. Otaliga mängder av större och mindre jordfasta stenar försvårade arbetet på de höglänta markerna.

Några vattenledningar till hushåll eller ladugårdar finnes ej i Markeby, utan vatten måste bäras eller köras under alla väderlekssituationer.

År 1909 1914 1917 anlades de tre första vattenledningarna.

Mjölkcentralen fanns ej på den tiden, utan de flesta lantbrukarna tillverkade smör och födde upp gödkalvar som med hästskjuts transporterades till Norrköping där man hade att infinna sig senast kl 6:00 fm. Smöret betalades med 1,70 –1,80 kr kilot, prima gödkalvar 55-60 öre per kilo levande vikt.

Ett andelsmejeri fanns ju i Eggeby och mjölken betalades med 6 – 7 öre litern.

Underhåll av vägarna såväl vinter som sommar var ett privilegium som endast tillkom lantbrukare. Om snötillgången var riklig kunde dagsförtjänsten ofta springa upp till 15 öre om dagen för mansdagsverke. Ersättning för sommarunderhåll räckte ej ens till inköp av grus. Detta bedrövliga tillstånd varade till 1930.

Kumla krog och ölservering med anor från 1649 var ännu i sitt gamla flor. Brännvinet kostade 95 öre per liter i parti och 1,05 kr i mindre partier. Krogen var som tidigare, utövade sin magiska dragningskraft på landsvägsriddaren av alla grader deras antal var inte litet.

Som resanderum under turnéerna fick ladugårdar och logar tjänstgöra.

Även ortsbefolkningen avlade nog ett besök vid tillfälle som återkom rätt ofta.

Krogrörelsen upphörde 1907.

Alla dessa berättelser skrivna av Karl Jonsson Markeby Gistad